Har legat här i sängen & tänkt lite. På allvarliga saker som familj & vänner, vilket är allvarligt? Åtminstonde familjen. Min så kallade vän sen länge tillbaka avbröt kontakten med mig när jag kom hem från konserten. Det gjorde hon via facebook. Lite dålig stil. Den riktiga sanningen med detta är att förra sommaren blev jag tillsammans med hennes ex, & som ni alla vet så kan ju tjejer bli totalt helgalna osv. Det blev hon i alla fall, men hon höll fortfarande kontakten med mig. Så i alla fall, på landskrona karnevalen samma sommar hade hon druckit typ två cider och börjar då att använda min dåvarande pojkvän som strippstång och dansade mot honom osv. Då blev det ett jävla liv som ni kan förstå från min sida, och vi bråka som fan. Plus att hon hade sagt på "skoj" att hon var med barn, och att det då var hans.

I alla fall, vi blev vänner några månader senare men det var aldrig riktigt samma vänskap som den vi hade innan allt hände den där sommaren. Och nu har hon sagt upp kontakten med mig, vilket jag faktiskt tror är bäst. Hon går ju med huvet så högt över alla andras. Helt sanslöst att man kan ha så höga tankar om sig själv. PLUS att hon kalla mig dum i huvet bara för att jag inte var lika gammal som henne och inte kunde allt det hon kunde osv .. Dum blondin kan man säga till henne. Kollar man upp det i ett lexikon kommer hennes ansikte upp !

I alla fall, nu till dem andra tankarna. Låg och tänkte på att om jag förlorar min mamma, har jag ingen förälder. Det anser jag som hemskt, speciellt när jag älskar min mamma så skyyyyyhögt! Dör hon , så kommer jag så småningom hamna uppe i himlen med henne. Kan inte andas och veta att min mamma inte är med mig för vartenda andetag jag tar. Utan min mamma är jag inte lika stark, utan min mamma finns där ingen anledning till att fortsätta.